På gymnasiet läste jag design och på Universitetet läste jag till Socionom.

Jag har redan mitt drömjobb, min drömkille, bor på min drömplats. Så mina planer och drömmar är mestadels att bygga på det jag redan har. Och så vill jag ha barn. Så var det sagt.

När jag tog studenten flyttade jag till Holland ett tag men när jag kom hem så började jag jobba med ungdomar som fritidsledare. Jag hade redan börjat fundera i socionomyrkets banor och jobbet som fritidsledare bekräftade att jag var inne på rätt spår. Så jag sökte, och kom in. Jag fortsatte att jobba som fritidsledare under hela min studietid på Universitetet. Jag tog även extrajobb inom hemtjänsten och hade olika uppdrag åt socialtjänsten som stödperson. Alla jobb jag hade under studietiden fortsatte att bekräfta att jag hade valt rätt utbildning.

Nu jobbar jag på mitt jobb som jag startade som fritidsledare på, fast inte som fritidsledare längre, utan ett mera omfattande uppdrag. Jag jobbar där ungdomar är. Vilket innebär många olika arbetsplatser och knasiga tider men när jag får stanna upp en stund och tänka på vad jag faktiskt gör så är det värt varje minut.

Vi har gått på samma högstadieskola men umgicks i olika kretsar på den tiden & stötte inte på varandra alls, men min bästa vän Lina (som har mycket bättre minne än jag) har sagt att vi visst tyckte att Lars var snygg när vi var sisådär 13-14 bast! Det här är alltså sådär 14 år sedan.

Så fjorton år efter att vi snackat om att Lars är värsta hunken händer detta; En kväll på vårt favoritställe på sensommaren, ni vet när det fortfarande var tillräckligt varmt på kvällarna för att knalla runt barbent, stod mina vänner Rebekka & Anna och pratade med Lars.

Jag irrar runt och letar efter Anna och Rebekka, förmodligen hade jag spenderat lite för mycket tid på dansgolvet, som vanligt. Jag hittar dem och är på väg att gå fram. Anna får syn på mig och ropar. När jag kommer fram har tydligen Anna fattat tycke för Lars ooh säger därför högt och tydligt att Lars är killen för mig lite för många gånger och lite för högt för att siuationen skulle kännas bekväm. Jag vill sjunka genom jorden.

Efter någon minut vänder jag mig om för att fly, dansgolvet känns allt mer lockande. Lars uppfattar hur obekväm jag blir, tar min hand, börjar promenera bort från mina vänner och säger; kom och sitt med mina kompisar istället.

Haha.

Det roligaste av allt i den här historien är kanske att jag dessutom inte ens äter quorn eller soyafärs för att det smakar så likt köttfärs och det är (och var även när jag var köttätare) det absolut vidrigaste jag visste.

Så, nu var det färdigskällt på vegetarianen som "tydligen"åt köttfärs och hör och häpna; "slafsar med kött hit och dit".